Inatt jag drömde

Inatt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde jag fick nog av skit, och äntligen sparka bakut.

Jag drömde om en oändlig pina, av telefonsamtalskaskad.
Så fick jag nog av skitsnacket, och reste mig och sa:

"Det finns ingen vänskap mer, det finns inget tycke jag svär.
Och har du ej mer att komma med, är du lik oönskad som underlivsbesvär."

På gatorna gick folk omkring, och applåder jag mottog.
Och nöjd och fri från hjärtetung, jag telefonsamtalen tog.

Inatt jag drömde, något som jag jag aldrig drömt förut.
Jag drömde jag fick nog av skit, och äntligen sparka bakut.

Mission tandlagning 2

Med tanke på hur dagen började borde jag ha insett att det inte bådade gott och avbokat min rafflande förortsresa. Det gjorde jag inte. Istället satte jag mig på pendeln och grät högt medan jag snörvlande försökte nå Skansen, Viltjouren, Polisen, Någon. Så fortgick jag oavbrutet hela långa resan lång tills jag väl framme i väntrummet äntligen fick gråta ut hos Viltjoursfrun som tröstade och lovade att skicka ut en kvick patrull i jakt på den stackars skadade måsen jag nyss försökt rädda livhanken på. Jag grät en skvätt av lättnad.

En och en halv timme för sent blev jag så sent omsider inropad till den fruktade tandläkaren som visade sig vara en hon och sisådär tolv år gammal. Det kändes inte bra. Hon bad mig att sätta mig ned, knöt en hakklapp runt min hals och hissade ned mig till liggande position. Därefter vände hon mig ryggen och återgick till det samtal hon och varit försjunken i den senaste timmen då jag ängsligt suttit och sneglat på klockan och väntat på att höra mitt namn ropas upp.

Under den kommande timmen låg jag så på britsen och lyssnade till de upprörda diskussionerna runt omkring mig. Det visade sig vara besvär med en akut asylansökan vilket aktiverade samtliga tandkollegor till mycket livliga debatter i det rum jag befann mig. Så småningom råkade någon så av misstag kasta ett öga nedåt och på syn på mig vilket resulterade i att jag åter hissades upp för att med hakklappen på istället vänta i sittande position.

När klungan resonerande drogs mot dörren och lämnade rummet för att så vitt jag vet titta till den akut asylsökande damen rev jag i panik till mig mobilen ur väskan och ringde N. Viskande rapporterade jag läget och hoppades på tillåtelse om att få rymma därifrån. Det fick jag inte och strax därefter kom min tolvåriga doktor med en något äldre syster i släptåg och hissade ned mig igen. Nu skulle vi sätta igång.

Medan hon borrade och skrapade kom en flock kollegor emellanåt in för att ta vid där överläggningen slutade sist. Det kändes inte bra. Under ett eldigt meningsutbyte råkade hon peta mig på näsan med krafsarpinnen varpå jag föll i dvala av ren skräck. Efter ett par vändor med borren deklarerade hon så att min pulpa är blodröd, att min ihåliga tand ska fyllas med en mystisk medicin som förhoppningsvis får den att dra sig tillbaka så att jag slipper en rotfyllning och att jag är varmt välkommen tillbaka om en sisådär tre månader.

Lättad över den uppskjutna eventuella rotfyllningen och över att slippa därifrån med livet i behåll kunde jag inte tacka nog medan jag tacksamt backade mot utgången för att därefter hulkande falla ihop på fontänen utanför och gråta av fruktan. I vanlig ordning ringde jag därför N som lovade att jag aldrig mer ska behöva åka tillbaka till asylsjukhuset. Nu ska jag få komma till hans doktor och han är en gammal riktig doktor.

Mission tandlagning 1

I morse tog jag mig lätt darrbent och med sönderriven tunga till Folktandvårdens akutmottagning med mission att laga den trasiga tanden och sedan gå vidare med mitt liv. Så blev det inte. Ett par skrapningar med krafsarstickan avslöjade en sedan länge dold kariesgömma i en del av min mun dit ljuset aldrig tidigare nått.

Tandläkarinnan tittade bekymrat på mina kritvita knogar som klämde på armstöden och blicken som ofrivilligt drogs mot de jättelika borrarna framför mig och upplyste mig mycket varsamt om att det eventuellt kunde bli tal om en helt livsfarlig rotfyllning. Men att hon tyvärr endast gör tillfälliga lagningar och att jag därmed efter hennes milda behandling måste uppsöka ännu en tanddoktor som borrar bort hennes verk och istället sätter dit en permanent sådan. Två bedövningssprutor, två borrningar, två lagningar. Jag tackade vänligt men avböjde. En av varje räcker bra för min del.

Jag ryckte till mig röntgenbilderna på den trasiga tanden och sprang hem. Efter ett desperat samtal där jag sluddrade fram min ångest för den vänliga Tandvårdsupplysningstanten fick jag en ny akuttid i förorterna. Imorgon bitti beger jag mig dit. Tills dess får jag äta med ett finger över min taggiga tand och en kopp under hakan.

Dags att åka hem

N: Kolla molnen. Det är ett tecken.
J: Kolla regnet. Det är ett tecken.
N: Kolla blixten. Det är ett tecken.
J: Kolla min tand. Den gick av.
N: Det är ett tecken. Det är dags att åka hem.

Allsång i bilen

J: Snacka om öppna landskap. Jag trivs bäst i öppna landskap...
N: Nära havet vill jag bo...
J: Några månader om året...
N: Så att själen kan få ro... Där kryddar jag mitt brännvin själv...
J: Och röker hasch varenda kväll...
N: Kolla. Mu.
J: Här har kossorna det bra.
N: Ja, det där är riktiga kor.

Shopping i byarnas by

J: Kolla systemetpåsar.
N: Check!
J: Kolla raggarbilar.
N: Check!
J: Kolla tatueringar.
N: Check!
J: Kolla Ronny, Conny och deras kompis Roger.
N: Check! Sådär, alla fördomar avbockade.

Strandhäng

N: Varför sitter det en tant bakom kanoten?
J: Gör det?
N: Jag hörde henne hosta.
J: Jag tror det gömmer sig många tomtar i de här skogarna...

Biltur till grannbyarna

N: Jäklar vad mycket svalor det är här.
J: Jag fattar inte varför inte alla stockholmarfåglar flyttar hit. Snacka om att leva lyxliv.
N: De är väl så vana vid storstadslivet... Ha, såg du den?
J: Vilken?
N: Hemma trampar fåglarna lugnt ett steg åt sidan en halv sekund innan bilen kör över deras klor. Här flaxar de iväg flera mil innan man ens kommit i närheten.
J: Så långt ifrån City är vi.

Heldag vid poolen

N: Kolla vad mycket Lokaflaskor.
J: Tror du att de plockar dem direkt ur sjön?
N: Förmodligen. Eller så fyller de dem ur kranarna och spetsar med Soda stream.
J: Nåt sånt.
N: Vad tror du händer om man beställer en Ramlösa? Måste man åka hem då?
J: Nåt sånt.

Kärleksresan börjar nu

Hon var ju banne mig riktigt flink i fingrarna den hårfrisörskan! Hon fattade galoppen på en gång och saxade igenom håret på nolltid. Kände mig en smula otrogen där jag satt i stolen och myste, men vad gör man när klipperskan L envisas med att ha semester mitt i sommaren. Att jag sedan av ren vänlighet råkade boka in en ny tid om sisådär sex veckor betyder absolut ingenting. "Byt inte bank, skaffa en till" torde väl även gälla frisörer?

Med ny flott frisyr lade jag mig därefter glatt tillrätta uppe på britsen hos barnmorskan A. Hon klämde, kände, lyssnade och mätte. Det lilla ärthärtat slog för allt vad det var värt och magen mätte hela 24 stolta centimetrar. Min allra första prick i kurvan hamnade därmed strax ovanför medelstrecket!

Glada i hågen gasade vi därefter hem och packade väskorna fulla med allt onödigt krafs vi kunde komma på att ta med oss, slängde in prylarna i bagageluckan och puttrade ut ur stan. Tre timmar och ett snabbstopp för kaffepåfyllning hos släktingar senare slirade vi upp framför porten till vårt nya hem sviten.

Förälskad rusade jag runt och kelade med matsalsbordet medan N försökte hitta en lämplig plats att förvara sina sladdar på. Därefter spatserade vi storögt runt i området för att bekanta oss med vår nya hemvist och förälskelsen var ögonblicklig. Det är någonting med dessa trollska skogar...

Golden syrup

Ja, så heter numera färgen på mitt hår. Harig som jag är vågar jag inte färga håret under den tid som ärtan residerar i min mage. Tidigt i ottan slänge jag därför i en glansgivande toning istället och stirrade därefter ängsligt på min egen spegelbild i sisådär 20 minuter. Hemmafärgning är ju egentligen inte min cup of tea, men vad annat gör man i en kritisk situation som denna.

Resultatet blev förvånansvärt bra och jag förnimmer nu en känsla av ett nytt, mycket kraftigt accelererande, beroende. Redan innan håret hunnit torka ordentligt började det pirra i fingrarna efter alla diverse toningschampon och behandlingar som kändisbarberaren försökte lura mig att kånka hem. Bäst att lämna de stora sedlarna hemma imorgon när jag äntligen är välkommen dit för min klippning.

Om någon timme är det bokat för brunch i Rosendahls trädgårdar med ett annat väntande par. Därefter hastar vi snabbt som attan hem för tvättning och packning. Imorgon lämnar vi stan!

En shopaholics bekännelser

Var det någon som idag av en ren händelse råkade kasta ett getöga eller två på en lätt vaggandes madam med shoppingstrirrig blick och spenderarbyxorna på så ja, det var jag. Hälsobrunnsguden vakade obönhörligt och troget vid min sida och ett antal timmar senare, respektive slantar lättare, klev jag innanför dörren och begravde mina svullna fötter under ett berg av kassar från diverse mer eller mindre lyxiga boutiqer.

Innan jag gick lös på vad helst centret för dagen hade att erbjuda var jag hur som helst listig nog att övertala N att kalasa loss på inte endast en utan hela två sällsynt vackra manbags till sig själv. För det är han ju värd. När konsumtionsångesten sedan sakta men säkert började hopas som elaka små moln kring mina oskyldiga stackars kassar kunde jag enkelt skrämma iväg dem genom att nöjt konstatera att jag åtminstone inte gjort av med lika mycket som N. Man får inte vara dum.

En annan nöjd konsument var ärtan som hövligt stångade fram vördnadsfulla saluter åt samtliga förbipasserande, smörjde kråset med en delikat smörgås med glass till efterrätt och sedermera blev stolt innehavare av stans fräckaste sneakers. Väl hemma kastade han in handduken och somnade så fort han hörde dörren smälla igen och min kropp rasa ihop till en matt liten hög i hallen.

Det är kanske dags att börja inse sina kroppsliga begränsningar. Var spavistelsen inte välbehövlig innan så är den det sannerligen nu. Vila och rekreation, here we come.

Release me

Om några timmar släpps jag fri för permission i en hel vecka. Fantastiskt. Det är för mig dock en olöst gåta hur de så blint kan förlita sig till att jag överhuvudtaget kommer att komma tillbaka. Men vad de inte vet är att jag i skydd av det strävsamma arbetets täckmantel har smidit rävaktiga planer på flykt till rivieran. Där ska jag förklädd i platinablond pageklippt peruk, stora solglasögon och skyhöga röda klackar leva livets goda medan jag fiffigt förskingrar stora summor pengar från ett flertal rikemäns utländska konton.

Med rätt hög sannolikhet lommar jag dock tillbaka måndag morgon som det fromma lamm jag är. Därför ska jag njuta av denna sista dag i fångenskap. Jag ska le viktigt mot de få levande väsen som fortfarande planlöst vandrar fram i korridorerna och skratta rått när jag spatserar ut genom dörren. På så sätt kanske jag åtminstone kan väcka någon slags ängslan gällande min återkomst. Alltid nåt, alltid nåt.

Denna helg har jag jagat iväg N mot förorterna för lite traditionellt ölgubbhäng. Mig själv jagar jag till stora shoppingcentret i uppdrag att finna sommarens sista ännu osålda bikini. Jag upptäckte nämligen till min förtret att mina gamla inte längre är vackra nog för denna semestervistelse då de inte täcker somliga partier av min ökande lekamen. Tyvärr är risken stor att den sista övergivna stackaren har fått maka sig i förmån för sticksiga höstkoftor. Lyckas jag dock med uppdraget och är den läcker till på köpet får man börja undra om inte hälsobrunnsreceptionistguden glömt bort sig och fortfarande håller sin vakande hand vilandes över våra huvuden.

Måndag morgon innan barnmorsebesöket har jag även en tid inbokad för klippning hos den välkända B-kändisen. Full av förväntan i tron om att hon, eftersom hon är känd, egentligen är mer av en snitsig trollkarl än en vanlig frisör är jag övertygad om att jag kommer att kliva ut ur salongen som en helt annan person. Denna person råkar vara engelskspråkig och ser exakt ut som innehavaren till den frisyr jag hade med mig på en utriven sida ur skvallertidningen...

Bara vi två och lite kärlek

High five, nu blir det semester! Med tanke på denna röta börjar man fundera över huruvida högre makter griper in och ruskar om våra liv när vi allra minst anar det och allra mest behöver det.

Våra eventuella semesterar planeras inte månader i förväg som sig bör. Istället ringer vi upp det mycket populära och välkända favoritresmålet och undrar varför i hela friden de inte sparat ett rum åt oss. Vi har ju kommit på att vi vill segla iväg hemifrån för en vecka eller så och är nu på väg. Damen i andra änden förklarar att det är fullbokat sedan ungefär flera århundraden tillbaka men om vi bara dröjer en sekund ska hon se om ifall att... För att sedan ett par minuter senare informera att hon bokat vräkigaste boendet åt oss för typ inga pengar alls och vi är välkomna på måndag. Vem är hon? Gud?

För de få människor som av någon outgrundlig anledning ännu inte vet att N är en grov arbetsnarkoman, kan jag informera att han inte direkt kan skryta om sina semestrar under den senaste tioårsperioden. Han sliter och slänger och passar endast på att sova korta stunder under mycket underskattade tillfällen som till exempel den sekund det tar honom att zappa från en tevekanal till en annan eller medan han väntar på att jag drar in luft i lungorna för att svara på hans fråga. Men håll i peruken, för nu går det vilt till.

Måndag packar vi vår obefintliga bagagelucka full och far på spa i Bergslagen. Där ska vi i en hel vecka bo i en sweet svit invid sjön, avnjuta hela sex styckna smaskiga hotellfrukostbufféer, bada och relaxa i bad- och relaxavdelningen, vandra bland skog och mark och insupa den friska hälsobrunnsluften helt fri från de avgaser våra arma kroppar i vardagen numera kräver som bränsle, spela schack och dricka te framför den öppna brasan i salongen samt skämma bort oss själva med diverse knåd- och gyttjebadsbehandlingar. Och så ska vi njuta av att bara vara vi två, och så lite kärlek.

Innan avfärden tittar vi emellertid in hos barnmorskan för ännu en kontroll. Denna gång ska vi äntligen få mäta magen och så hoppas jag på mer information gällande föräldrautbildningar och mammagrupper. Eventuellt ska vi också försöka tjuva tanten på lyssnapåbebisenshjärtaapparaten vid nåt listigt tillfälle som till exempel när hon putsar sina glasögon eller vänder ned blicken för att plocka upp en penna från skrivbordet. Det borde gå.

Me labil, you stabil

Det är inte lätt när de få spröda deformerade strån man ömt vårdar ovanpå sitt sarga huvud inte vill det man själv vill och därmed sätter agendan för resten av dagen. Det är inte lätt när garderoben till synes verkar svämma över av diverse klädesplagg men i praktiken absolut inte innehåller någonting som faktiskt går att använda. Det är inte lätt när trosorna helt plötsligt och utan förvarning börjar skava djupa hål på midjan så till den grad att man grips av ren panik, sliter och drar i dem under kontorstid och på allvar överväger att knöggla ihop och kasta dem i soporna under fikapausen. Det är inte lätt. Det är sannerligen inte lätt.

Numera kan mildare situationer är ovanstående få mig att helt tappa greppet och skräckslaget stirra omkring efter lämplig plats att gömma mig på. Då är det tur att man har en stabil människa att luta sig mot när man i dessa bråda dagar tydligen inte ens kan lita till sig själv.

Denna morgon utgjorde sovrummet den ytterst tryggaste och mest lockande av världar. Dit travade jag iväg med N smygande efter strax bakom mig. Naken surar jag på sängen medan han på behörigt avstånd klappar min axel och ber om förlåtelse. För att han var så korkad att han helt spontant dök upp bakom mig och bombarderade mig med kyssar och allsköns kärleksförklaringar. Och på så sätt råkade rubba två hårstrån från deras vila jämsides med resterande strån i den ändå inte särskilt eleganta uppsättningen. För. Det. Är. Ju. Inte. Varje. Tjejs. Dröm. Kan jag möjligtvis tänkas kunna förlåta honom detta tanklösa, hjärtlösa beteende?

Jag är en ond människa och förtjänar inte denna underbara, tålmodiga och vackra man. Men han är min, min, min. Min och bara min.

Catch up

Den 5 mars 2008 pinkar Pinky på stickan i all sin ensamhet. En känsla av att hon möjligtvis och efter konstens alla regler borde dela denna speciella stund med någon lika speciell (så som till exempel bästisen A eller den eventuellt blivande fadern N) griper som hastigast tag i henne där hon står dubbelvikt över toaletten med stickan i den ena skakiga handen och instruktionerna i den andra. Hon ruskar emellertid av sig denna insikt lika fort som den drabbade henne och lyssnar nöjt till det porlande ljudet av kisset som ibland landar på stickan men oftast någon helt annanstans. Det egna sällskapet är förvillande underskattat, konstaterar hon.

Stickan färgas snabbt rosa och försiktigt, försiktigt petar hon tillbaka locket och för den sakta och med båda händerna i horisontellt läge till golvet. Ingenting får rubba hormonernas resa fram till målet bestående av de två små fönstrena i andra änden. Hon följer vätskans rasande fart genom fönster 1 och bevittnar hur det lika ivrigt tar sig an även fönster 2. Det kan ta upp till tio minuter innan resultatet visas i fönstret, läser hon i instruktionerna, och en liten del av henne önskar nu att så ska bli fallet. Det går nämligen herrans fort med tanke på vilken livsavgörande stund detta är.

Så blir inte fallet. Inom loppet av ett par sekunder framträder ett starkt och tydligt plus i fönster "grattis, du är gravid" och ett lika starkt och tydligt streck i fönster "ja, testet har fungerat korrekt och helt som det ska och ja, du är gravid". Med handen för munnen stirrar hon på det lilla pluset tills hon inte kan hålla sig längre och brister ut i någon sällsynt form av blandning mellan skratt och skrik.

De närmaste timmarna spenderar hon till att hysteriskt skratta högt för sig själv, än springa än dansa genom lägenheten, upprepade gånger med gäll röst utbrista meningen "jag är gravid" samt vråla rakt ut i diverse tonlägen som någonstans i det undermedvetna får henne att inse att hon låter mer som en fastspänd hysterika med dödsångest än en ung och vacker kvinna i sina bästa år som nyss mötts av livets stora glädjebesked. Men vad gör det.

Sedan ringer hon A. Skrattande meddelar hon nyheterna i örat på A som känner sig hedrad över att vara först med att få ta del av denna exklusiva information. Sedan slår hon in stickan i ett paket med det finaste rosa pappret och ett hjärta av rosa snöre runt om. Sedan väntar hon.

När N kommer hem ligger en present och väntar honom på sängen. Hennes hjärta bultar i halsgropen när han lyfter på locket och kikar in i det. Han tittar. Sedan tittar han igen och ryter "näääähääää!!!???". Pinky ler och svarar "jo". N ler mer än han någonsin tidigare har lett och resten av kvällen ligger de i sängen och älskar varandra och förundras över detta livets mirakel.

Pinkys mage går från very fit till very rund lika fort som pluset tornade upp på stickan och livet är underbart. Stolta som tuppar springer de två glatt på inskrivningar, ultraljud och mätningar, köper böcker och tidningar om graviditet och barn i diverse bokhandlar och jämför magar med folk på stan. De skjuter undan sängen i sovrummet för att förbereda plats åt lilla ärtans koj, planerar om badrumsskåpens placering efter hur skötbordet ska stå och i väntan på den 6 november sätter de sig ned och studerar spänt de präktiga knuffarna som får magen att ställa sig åt alla möjliga omöjliga håll.

Pinky är nu i vecka 24 och stoltserar med en rejäl kula där hon släpar sig fram på stan. Den lilla ärtan har hunnit bli hela 30 cm lång och visar gärna upp sig för världen genom att allt som oftast trycka upp rumpan mot magen för allmän beskådan. Den lilla grabben sparkar som om det inte fanns någon morgondag och svarar artigt på tilltal antingen med en ordentlig krokodilrullning, en rak höger eller ett par tre snabba välriktade kickar mot de nedre regionerna.

Förälskad förälder.

Inte illa pinkat. Inte illa pinkat alls.